jag har just berättat för min mamma om min pojkvän som inte riktigt är min pojkvän. Vad han är är oklart. Men nu vet jag åtminstone att jag VILL att han ska vara min pojkvän. Jag kallar honom "min pojkvän" när jag pratar om honom inför andra, eller så säger jag "honom jag träffar" vilket är en rätt dålig beskrivning. Jag träffar nämligen inte honom alls just nu eftersom han är bortrest. Nu är det 1 vecka och 2 dagar tills vi ev kan träffas.
Att situationen ser ut som den gör mellan oss är nog till ganska stor del mitt eget fel. Jag avslutade ju det hela i ett mejl till honom. Jag kände såå starkt just då att det var FEL att jag inte ville fortsätta med honom så jag handlade på det. Sen saknade jag honom och ångrade mig. Sedan dess har vi haft en del kontakt, han har skrivit att han saknar mig med och att han vill ses när han kommer tillbaka.
Jag jobbar med mig själv nu väldigt mycket. Med att hålla mig lugn och avvakta. Avvakta är väldigt tråkigt. Jag vill ha mycket känslor och att man inte kan låta bli att höras flera gånger om dagen, att man inte kan låta bli att ringa och prata läääääääääänge varje kväll innan man lägger sig. Att man inte kan sluta tänka på varandra. Han blåser knappt någon luft på min glöd alls just nu och det gör mig rastlös och uttråkad och lite uppgiven. Därför måste jag jobba aktivt med att slappna av och må bra, ha roligt, leva MITT liv, känna att det är rikt och givande trots att han inte finns i det just nu.
Om det kommer fungera på riktigt mellan oss eller inte får vi se när han kommer tillbaka. Till dess verkar det alltså som att jag måste fortsätta avvakta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar